Artiklar och recensioner av Mohikan med vita strumpor

[TeaterStockholm.se, 27 nov, 2008]
[Dalademokraten, 13 april, 2006] [Ur Bohusläningen, 8 nov 2006] 
[Ur Norrköpings Tidningar, 17 maj, 2006] [Kick, nr 2, 2005]
[Hört och Hänt, nr 2, juni 2005]
Lustfyllt, känslorikt och avslöjande
3 pjäser om funktionshinder av Gunilla Boëthius

Bakom den torra överrubriken 3 pjäser om funktionshinder döljer sig en trilogi med titlarna När Lillan kom till jorden, Mohikan med vita strumpor och Boogie för benlösa. Denna trilogi utgör ett projekt som Östra teatern jobbat med under flera år i samarbete med dramatikern Gunilla Boëthius och regissören Leif Nilsson med syftet att belysa förutsättningarna för funktionshindrade att fungera i samhället.

Vi får följa tre människor från det de föds (första pjäsen), genom skolåren (andra pjäsen) och fram till de fyller trettio (tredje pjäsen). De har drabbats av ryggmärgsbråck, cp-skada respektive damp och deras vilja att leva ett fullvärdigt liv stöter hela tiden på motstånd från föräldrar, sjukvården, kamrater, byråkrater och partners. Att alla tre pjäserna spelas i rad under en och samma kväll var av allt att döma ett undantagsfall, men delarna förstärker varandra och man hinner bli riktigt bekant med och förtjust i de unga centralkaraktärerna innan det hela slutar med en glad och optimistisk sång. Vi får hoppas att det går bra för dem i fortsättningen.

Samtliga roller spelas med bravur av Jill Runestedt, Maria Lindström och Petter Billengren, som snabbt och elegant byter karaktärer bakom ett rött skynke. Deras otaliga miniporträtt är exakt utformade i kostym, röst och plastik till trovärdiga och mänskliga representanter för tillvarons skiftningar i ett rasande farstempo.

Det är inga pekpinnar, inget tycka-synd-om, ingen freak show utan lustfyllt, känslorikt och avslöjande. Dessutom är det ofta mycket roligt, ibland chockerande, stundtals hjärtknipande. Skådespelarna får använda hela sin verktygslåda och hela sin bredd. Det är debattpjäser och de spelas tydligen mest i sjukvårdssammanhang, men de fungerar alltså alldeles utmärkt som ren teater som var fallet den 25/11 på Rosenlundsteatern.

Av Arne Jansson

[Dalademokraten, 13 april, 2006] [Ur Bohusläningen, 8 nov 2006] 
[Ur Norrköpings Tidningar, 17 maj, 2006] [Kick, nr 2, 2005]
[Hört och Hänt, nr 2, juni 2005]

Ur Bohusläningen, 8 nov 2006

Östra Teatern turnerar med två korta pjäser om handikappade barn och ungdomar. De används som utbildning för olika yrkesgrupper men klarar sig gott och väl som teater rätt och slätt också, konstaterar Bohusläningens Marita Adamsson.

Utbildande teater för alla

Ett skynke, ett antal klädbyten, ett par rullstolar, en elgitarr. Livet för tre personer hela skoltiden igenom. Rekvisitan är liten, tempot högt och innehållet tätt när Östra Teatern gör teater som utbildning.

Tema: bemötande av funktionshindrade. Målgrupper: föräldrar, arbetsterapeuter, politiker, assistenter med flera.

Men stopp om ni nu tänker att det inte angår er. Det gör det. Det här är inte tillrättalagd propaganda om hur man bör bete sig. Det här är inte smalt riktat till dem som har med ”problemfamiljer” att göra. Det är inte ens uppfostrande.

Istället är det här teater som berättar om två flickors och en pojkes tillvaro i skolan och familjen. Om hur arg man kan vara på en fjättrande rullstol, som är ivägen även om alla bekänner sig till idén att barn i rullstol trots sitt handikapp ska vara med. Om hur förtvivlad man kan vara när man som tonårspojke upptäcker att man bara umgås med vuxna, visserligen har läst och tänkt mycket, visserligen har ordförråd och kapacitet men i tjejernas ögon inte är mera än en sorts baby man kan skoja med. Om hur utlämnad man kan bli om man som förälder ser att något är alldeles fel med barnet men i skolan får veta att hon bara måste ha tid att mogna.

Det berättas rakt på sak med gott om humor och utan syftet att presentera heltäckande rätta lösningar. Så kommer också frågor i det efterföljande samtalet om vad ensemblen egentligen tycker om integration av funktionshindrade barn. För eller emot? Det visar sig inte vara så enkelt. Det som är bra i ena läget behöver inte vara det i andra och inga medaljer är baksidesfria. Det kan gå mode i modellerna, men det är inte bra att bara se en, konstaterar Petter Billengren, som inte bara är skådespelare utan också jobbar med handikappade ungdomar på kollo under somrarna. Man kan ha olika undervisningsgrupper men ändå låta särskola och ”vanlig” skola finnas på samma ställe, påpekar Jill Runestedt, skådespelerska och mamma till en handikappad tonårsdotter.

Efter tre år på turné med Mohikanen och systerpjäsen När Lillan kom till jorden, kan de alla berätta en hel del om upplevelser ur vardagen och teaterdiskussionerna. Det kan ofta publiken också och meningen är att diskussionen ska följa.

Ta chansen att delta! De bägge pjäserna spelas idag i Uddevalla, Lillan under dagen och Mohikanen på kvällen. För Mohikanens del är det till och med andra gången i höst i Uddevalla, gymnasieeleverna har sett den tidigare. Det är en grupp Östra Teatern inte först tänkte sig, den har tillkommit under tidens gång och visat sig fruktbar. Ensemblen berättar hur skratt övergått i ett äkta intresse för hur det går för personerna i pjäsen.

Den frågan får ett uttömmande svar så småningom. Gunilla Boëthius jobbar just nu med intervjuer och research för en tredje del, om vad som sker när ungdomarna tagit av studentmössan och nått vuxenvärlden.

Jag väntar redan på fortsättningen. Korta nedslag genom skolans olika stadier har räckt för att teckna både ganska tydliga personporträtt och väcka en hel hop frågor om vad som är möjligt och inte möjligt. Det är klart vi vill veta hur det gick. Att pjäsen bygger på autentiska öden gör det inte mindre viktigt.

Av Marita Adamsson



[Ur Stockholms Fria Tidning, 18 nov 2006]
[Dalademokraten, 13 april, 2006] [Ur Bohusläningen, 8 nov 2006] 
[Ur Norrköpings Tidningar, 17 maj, 2006] [Kick, nr 2, 2005]
[Hört och Hänt, nr 2, juni 2005]





Ur Stockholms Fria Tidning, 18 nov 2006

Funktionshindrades egna berättelser blir teater

Ett brinnande engagemang. Vetskapen om att ha en uppgift. Viljan att förändra ett samhälles syn på en grupp människor med oerhört låg status. Det är några av drivkrafterna för dramatikern Gunilla Boëthius. På måndag och tisdag får stockholmarna en chans att se hennes pjäser om unga med funktionshinder.

Sedan hösten 2002 har Gunilla Boëthius arbetat med pjäser om bemötandet av funktionshindrade och deras anhöriga. Tillsammans med ensemblen i Östra Teatern visar hon nu sina pjäser på Rosenlundsteatern på Söder. När Lillan kom till jorden och Mohikan med vita strumpor har turnerat över hela Sverige, främst inom vård- och socialsektorn, i skolor och i särskolor. Framgångarna har varit stora och nu hoppas Gunilla Boëthius att även oinvigda ska få chansen att bilda sig en uppfattning om vad det innebär att som tonåring ha ett funktionshinder.



– Mohikan med vita strumpor är egentligen en pjäs om att vara ung och visar hur svårt det är. Sexualitet och kamratskap, utanförskap och mobbning, livslust och livsförtvivlan är centrala teman. Sen är det klart att de funktionshindrade har det oändligt mycket tuffare än vanliga ungdomar, säger Gunilla Boëthius.

I pjäsen får vi följa tre skolungdomar med olika former av funktionshinder. Här finns Svante, en cp-skadad begåvning som sedermera blir punkare med mohikanfrisyr, Emma, som har ryggmärgsbråck och inte kan acceptera sin otympliga kropp och Lina, som får diagnosen autism först i fjärde klass och som vill vara isbjörn – världens ensammaste djur. Rollfigurerna är baserade på ett antal djupintervjuer. En del har spetsats till, annat mjukats upp.

– En del jag fick höra, om mobbning till exempel, var så otäckt att när vi försökte gestalta det blev det för mycket, säger Gunilla Boëthius.

Det hela började när Gunilla Boëthius son fick diagnosen DAMP. Genom sitt engagemang i Riksförbundet rörelsehindrade barn och ungdomar, RBU, lärde hon känna föräldrar till barn med funktionshinder av olika art. Här träffade hon skådespelerskan Jill Runestedt, som föreslog ett samarbete. Gunilla Boëthius kände genast att här kunde hon göra något. Tillsammans sökte de och fick bidrag från Allmänna arvsfonden, och arbetet drogs igång.

Gunilla Boëthius berättar med värme om inspirationskällorna till pjäsens rollfigurer.

– Det här är fantastiska personer med glöd och vitalitet. Det är när man inte kan vara perfekt som man får kamplust och vågar göra uppror.

Humor är ett viktigt inslag i pjäsen. Det är en självklarhet för Gunilla Boëthius.

– De människor jag träffat har alla självdistans. Det måste man ha för att orka med. Pjäsen får inte bli gnällig bara för att den behandlar ett tungt ämne.

Gunilla Boëthius vill synliggöra ett samhällsproblem och ändra allmänhetens syn på en utsatt grupp:

– Handikappade har väldigt låg status i dag. Man föreställer sig en grå värld, men de här människorna är det inte synd om – de är spännande!

Efter de stora framgångarna med pjäserna bestämde sig Gunilla Boëthius för att fortsätta med ämnet. En uppföljare under arbetsnamnet När Lillan flyttar hemifrån är redan på planeringsstadiet. Nu vill hon skildra övergången till vuxenlivet, vad som hände sedan med Svante, Emma och Lina.

– Det är viktigt att exempelvis belysa hur svårt det är med arbete för vuxna med speciella behov, när skolan är slut och man måste skapa sig ett eget liv, berättar Gunilla Boëthius. Personer med fysiska funktionshinder har inte enligt LSS rätt till sysselsättning på samma sätt som personer med mentala funktionshinder, utan förväntas istället söka jobb på samma premisser som helt friska människor.

Visst låter det som att den tredje pjäsen behövs. Men som så ofta har indragna bidrag satt käppar i hjulet. Allmänna arvsfonden vill inte ställa upp med mer pengar då de tycker att arbetet är avslutat. Eldsjälarna i Östra Teatern ger dock inte upp för det. En uppföljare ska det bli, förr eller senare.

Av Maria Knutsen-Öy



[Dalademokraten, 13 april, 2006] [Ur Bohusläningen, 8 nov 2006] 
[Ur Norrköpings Tidningar, 17 maj, 2006] [Kick, nr 2, 2005]
[Hört och Hänt, nr 2, juni 2005]

Ur Hört och Hänt, nr 2, juni 2005

Borde bli obligatorisk i skolorna
Ett stycke om medmänsklighet
Mohikan med vita strumpor är Gunilla Boëthius fristående uppföljare till När Lillan kom till jorden. En pjäs som har ett stort och viktigt syfte som löper tätt utmed den estetiska egenskapen av att ”bara” vara teater, nämligen undervisningsmaterial och debattinlägg. Berättelsen bygger på intervjuer med barn och vuxna med olika funktionshinder, samt med lärare och andra vuxna som arbetar med barn som har särskilda behov.

Under en ganska kort men intensiv föreställning får vi följa Svante, Emma och Linas resa genom den komplexa skolvärlden, från lågstadiet till gymnasiet. Svante är cp-skadad, Emma har ryggmärgsbråck och Lina diagnostiseras så småningom som bland annat autistisk. Hur är det att vara annorlunda i en tid då minsta avvikelse raserar de rådande normerna och avskräcker de jämnåriga som för en ständig kamp för att passa in.

Hur hanterar man okunskapen, elakheten och den kvävande välviljan, när det enda man önskar är att i alla fall få drömma utan hinder?

Detta är en pjäs som inte värjer sig från svåra ämnen som till exempel pubertet och sexualitet och stundvis blir stämningen i salongen så tät att man nästan håller andan.

Mohikan med vita strumpor sätter känslorna i gungning och manar parallellt till skratt och eftertanke på ett mycket effektivt sätt. Lika ofta som jag känner skrattet komma bubblande, sätter jag det i halsen. Boëthius har lyckats med att spela på publikens känslor, utan att sätta en sentimental prägel på berättelsen. Man förstår också att det är det som är tanken, man ska inte lämna salongen med känslan av uppgivenhet. När jag går från Rosenlundsteatern denna regniga maj-kväll, känner jag mig upplyst. Jag har lärt mig något och jag har påmints om hur det var att gå i skolan, att känslorna svischar likt en bergochdalbana och viljan att vara speciell slåss mot skolans och samhällets allmängiltiga normer. Svante, Emma och Lina är alla speciella, i många avseenden mot sin vilja. Vi ser hur dessa tre barn och så småningom ungdomar kämpar för att bli accepterade, alla på sitt sätt. Vad de slutligen vinner är sin egen acceptans, de lär sig tycka om sig själva som de är och tycks mot slutet kunna identifiera sig med sin kropp och dess förutsättningar.

I takt med att Svante, Emma och Lina utvecklas blir vi dock dystert medvetna om hur skolan och samhället med de vuxna förebilderna i spetsen har alldeles för lite kunskap och förmåga att göra förutsättningarna för människor med speciella behov bra. Mohikan med vita strumpor belyser ett av vårt samhälles största problem. Boëthius bidrar med hjälp av Jill Runestedt, Kalle Heino och Maria Lindström till en glasklar sanning: idag lever vi i ett samhälle som gör skillnad på en människa som går till plugget och en som åker rullstol till skolan. Så länge detta är ett faktum är upplevelser som denna pjäs ovärderlig.

Om Lucas Moodyssons Lilja 4-ever kunde bli en obligatorisk filmupplevelse på många av Sveriges skolor och maktinstitutioner, så finns det väl inga hinder för att Gunilla Boëthius Mohikan med vita strumpor ska bli ett obligatoriskt inslag i läran om medmänsklighet, ett ämne som angår oss alla och som ingen kan få tillräckligt mycket insikt i.

Av Elinore Brandén

[Dalademokraten, 13 april, 2006] [Ur Bohusläningen, 8 nov 2006] 
[Ur Norrköpings Tidningar, 17 maj, 2006] [Kick, nr 2, 2005]
[Hört och Hänt, nr 2, juni 2005]
 

Ur Kick, nr 2, 2005

Mohikan med vita strumpor

I början av maj hade Mohikan med vita strumpor – en utbildningspjäs om funktionshindrades skol- och ungdomstid- premiär i Stockholm. I pjäsen, som har bemötande som tema, skildras tre olika barns väg genom skoltiden.

Att växa upp, börja skolan, skapa relationer till kompisar, frigöra sig från sina föräldrar och så småningom kanske träffa den första kärleken är steg i utvecklingen som alla ska gå igenom. För barn och tonåringar med funktionshinder kan dock dessa steg och vägen de tar se annorlunda ut, med fler och andra hinder, eller möjligheter. En inblick i hur det kan vara ges i den nyskrivna utbildningspjäsen Mohikan med vita strumpor som precis haft premiär på Östra Teatern i Stockholm.

Med enkla medel
Den svarta scenen är tom så när som på ett draperi på en klädställning bakom vilket man döljer kostym- och rekvisitabyten. Med enkla medel, en rullstol, en sjal om huvudet eller ett byte av jacka, gestaltar de tre skådespelarna Jill Runestedt, Kalle Heino och Maria Lindström på ett genialt sätt tre olika uppväxtförhållanden, tre olika barns väg genom skoltiden, tre olika familjesituationer och tre olika funktionshinder.

Skådespelarna är otroligt duktiga och som åskådare fångas man snabbt av de olika scenarier som målas upp. Den precisa och lekfulla regin av regissören Leif Nilsson gör att man lätt följer med i kasten mellan de olika karaktärerna.

Heltäckande bild
Journalisten och dramatikern Gunilla Boëthius, som skrivit manus, har intervjuat ett tiotal idag vuxna personer, som vuxit upp med egna funktionshinder, om deras skol och ungdomstid. Hon har också samtalt med föräldrar och lärare om deras erfarenheter, allt för att få en så heltäckande bild som möjligt.

I pjäsen får vi följa tre barn från grundskolan till gymnasiet. Det handlar om att bli runtskjutsad i sin rullstol på skolgården av en assistent äldre än de egna föräldrarna, om att inte få vara med i kamratgemenskapen i klassen, om att stängas ute från gymnastiklektionerna, om att komma efter då man legat på sjukhus och missat skolundervisningen, om att välja – eller inte välja – en partner som precis som en själv inte är som alla andra.

Många av de situationer som gestaltas och de realistiska replikskiftena, hämtade direkt från verkligheten, lockar till igenkännande skratt bland publiken. Skratt som ibland fastnar i halsen i samma stund som insikten kommer om att det här är någons livsberättelse. Skratt som ibland också är befriande i lättnaden över att få ge utlopp för hur komiskt livet ibland kan te sig mitt i det som är jobbigt och tungt.

Inte ensam
Skådespelerskan Jill Runestedt födde för 12 år sedan en dotter med diagnosen Prader Willis. Det dåliga bemötande hon fick inom vården i samband med att hon blev mamma till en flicka som inte var som alla andra upprörde henne. När hon så i kontakten med andra föräldrar till barn med funktionshinder insåg att hon inte var ensam om att ha dessa negativa erfarenheter föddes idén till att gestalta upplevelserna och erfarenheterna genom en teaterföreställning. Jill Runestedt tog upp förslaget med dramatikern och journalisten Gunilla Boëthius som själv har ett barn med funktionshinder. Resultatet blev föreställningen När lillan kom till jorden som hade premiär i maj 2003. Även den pjäsen baserades på autentiska berättelser, efter intervjuer med föräldrar och vårdpersonal, och den gav inblick i fem olika familjesituationer då ett barn föds och allt inte är som man tänkt. Hur avgörande är det hur diagnosen ges och kan det göras på ett bra sätt?

Bemötande som tema
Nu, två år senare, följs När lillan kom till jorden upp med Mohikan med vita strumpor. De båda föreställningarna, med bemötande som tema, riktar sig till personal inom sjukvård, skola och handikappomsorg, till arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, personliga assistenter, handläggare inom kommunen, politiker samt personer med funktionshinder och deras anhöriga.

Efter föreställningarna, som man nu ger sig ut med på turné, inbjuds publiken till ett samtal tillsammans med ensemblen, som själva är föräldrar till barn med funktionshinder. För information och bokning, kontakta Östra Teatern i Stockholm.

Av Maria Johansson



[Dalademokraten, 13 april, 2006] [Ur Bohusläningen, 8 nov 2006] 
[Ur Norrköpings Tidningar, 17 maj, 2006] [Kick, nr 2, 2005]
[Hört och Hänt, nr 2, juni 2005]
 

 

Ur Dalademokraten, 13 april, 2006

Med eller motmänniskor

Kan man lära ut medmänsklighet? Finns det över huvud taget en möjlighet att sträcka fram en hjälpande hand till varandra bortom alla våra masker, manér och ytliga rollspel? Kan vi se människan så som den är på både gott och ont? Hur annorlunda får man vara? Är den stora gemenskapen öppen för alla? Eller är vissa för alltid dömda till ett utanförskap?

Frågorna ställs i pjäsen Mohikan med vita strumpor och handlar om barn och ungdomar med funktionshinder. Det kaxiga tonårsfnisset tystnar omgående i Hagaskolans aula i Borlänge när skådespelarna Jill Runestedt, Maria Lindström och Petter Billengren intar scenen och sjunger ledmotivet ur filmen Rännstensungar. I denna sentimentala film opereras den sköra vackra flickan, reser sig från rullstolen och går ut över en blommande äng. I pjäsen förblir Emma sittande i sin rullstol. Hon har ryggmärgsbråck och opereras för att över huvud taget kunna leva vidare. Det handlar om tre barn och deras uppväxt. Pjäsen sliter bort fernissan och sopar undan falska högtidstal om en skola öppen för alla och visar upp en brutalare verklighet.

Manuset är baserat på många sanna händelser, nedtecknade i ändlösa samtal med flera funktionshindrade ungdomar. Allvaret är hjärtskärande. Skådespelarna gestaltar uppemot 30 olika rollfigurer med mycket enkla medel. Det räcker med en rullstol, några stolar, en sjal om huvudet, byte av jacka eller frisyr. En röd ridå på scenen. Rött som blod.

Pjäsens rollfigurer svämmar över av ilska och tårar. Det börjar så bra. Barnen är små. Då är skillnaderna inte särskilt stora. Då är vi ännu medmänskliga i sandlådan.
Vem bryr sig att Svante är cp, Lina vill vara en isbjörn eller att Emma är hjulbent? Situationen försämras på mellanstadiet. Kamraterna blir färre. Osynligheten breder sakta ut sig.

Högstadiet blir än värre. Då är alla fullt upptagna med sig själva. Ingen ser någon. Vem bryr sig? Är det mitt problem att du sitter i rullstol? Inte häftig nog. Inte tillräckligt fräck eller snygg. Emma drömmer sig bort, vill vara en stjärna på himlen. Emma the roller. Älskad av en fanatisk publik som ger bekräftelse och skänker kärlek. Svante är fånge i sin egen kropp. Självhatet lyser igenom. Man är kroppar som doktorerna skär i. Hela barndomen går åt till att överleva. Assistenter som är lika gamla som föräldrarna, som pratar snett och vint och oförstående, när man helst av allt vill vara med jämnåriga kamrater.

Gymnasiet. Kampen fortsätter. Svante hittar till punken, blir mohikan med vita strumpor. På t-shirten finns urkraften formulerad. Synnerligen rått och enkelt. "Knulla eller dö.”
Ungdomarna i publiken fnissar igenkännande. Jaså, har även cp-skadade samma känslor och längtan som vi andra. Det kanske kan väcka en medmänsklig tanke trots allt.

Pjäsen har inga pekpinnar eller skriva-på-näsan-repliker. Det är naket och hudlöst. Ingen spelad försköning. Bara enkel matematik. Att vi alla bär ansvaret om världen i huvudsak ska bestå av med- eller motmänniskor. Pjäsen når slutet. Studentexamen. Studentsången. Den ljusnande framtid är vår. Jobb och status eller ynklig pension omdöpt till det bedrägliga ordet aktivitetsersättning.
Fortsättning följer. Manusförfattaren Gunilla Boëthius skriver på tredje pjäsen som skall handla om steget ut i vuxenvärlden. Arbetsnamnet är "När lillan flyttar hemifrån”.

Av Ulf Lundén


"Ge oss en tv-stjärna i rullstol”


Om fyra år ska vårt samhälle vara tillgängligt för alla oavsett funktionshinder. Den fysiska samhällsplaneringen har en tydlig måttstock annars väntar böter och skampåle för den som inte byggt bort alla trösklar och installerat hiss i offentliga lokaler. Men vem ska man gå till för att klaga på bemötandet människor emellan? Vilken domstol kan döma i bristande förståelse och medmänsklighet?

Skådespelarna från fria gruppen Östra Teatern, Petter Billengren, Jill Runestedt och Maria Lindström, pustar ut efter ännu en föreställning med pjäsen Mohikan med vita strumpor och funderar på frågeställningen.

Mycket har ändå hänt tycker Maria Lindström även om det borde hända mer. Petter Billengren arbetar på somrarna på Barnens ö med funktionshindrade barn. Jill Runestedt har en dotter med funktionshinder. Det behövs stora tv-stjärnor i rullstol. Vi kan enas om det.
Ett slags massmedialt genombrott.

– Finns det inga väderpresentatörer som sitter i rullstol eller programledare? undrar Billengren. Fler tv- och filmkaraktärer med olika handikapp måste gestaltas på både gott och ont. Det finns en mycket problematiserad värld att ta itu med. Vem har förresten sagt att livet och relationer skulle vara enkla oavsett om vi kan gå eller är bundna till en stol eller vår egen kropp? Det är samma svallvågor av otillräcklighet.

Maratonlopp
Skådespelarna pratar om alla positiva reaktioner som de möter efter sina föreställningar. Tanken från början var inte att Mohikan med vita strumpor skulle spelas på skolorna.
Men gensvaret blev så stort att man inte kunde tacka nej. Nu åker man land och rike runt med både Mohikan med vita strumpor och När Lillan kom till jorden. Nej, det är inga plakat-föreställningar med stora bokstäver. Det är först och främst riktigt bra pjäser.
För skådespelartrion handlar det om ett slags maratonlopp i mycket högt tempo. Drygt 30 olika rollfigurer ska gestaltas i rasande fart under en dryg timme. Petter Billengren spelar cp-skadad och han gör rollen mycket övertygande. Likaså Maria Lindström som kanaliserar både smärtan och vanmakten. Jill Runestedt gestaltar skickligt ett bokstavsbarns utanförskap och isolering. Att ständigt vara missförstådd av kamrater, föräldrar och lärare.

Inte andnöd
Skådespelarna hyllar sin regissör Leif Nilsson och tackar författaren Gunilla Boëthius för välskrivna manus. Pjäserna kryddas med humoristiska inslag. Det är nödvändigt så att allvaret inte ska leda till andnöd hos publiken. Vi måste kunna skratta även åt detta, precis som vi måste kunna garva åt oss själva.

Av Ulf Lundén


[Dalademokraten, 13 april, 2006] [Ur Bohusläningen, 8 nov 2006] 
[Ur Norrköpings Tidningar, 17 maj, 2006] [Kick, nr 2, 2005]
[Hört och Hänt, nr 2, juni 2005]

Ur Norrköpings Tidningar, 17 maj, 2006


Befriande och känslostarkt

Emma, Svante och Lina är som barn är mest. De längtar, fantiserar och vill, vill så mycket. Fast den gången Emma såg Rännstensungar spydde hon, så arg blev hon. – Operera och blir frisk. Vet ni vad de säger? Om det är någon ruter i dig så res dig upp och gå. Emma blir arg många gånger. Svante, geniet, tystnar och Lina blir en isbjörn, världens ensammaste djur. Dramatikern Gunilla Boëthius har djupintervjuat handikappade, anhöriga, assistenter och lärare inför Östra Teaterns uppsättning Mohikan med vita strumpor.
Resultatet är en stark föreställning med okuvliga känslor och blixtsnabba rollbyten.

Publiken följer de tre barnen genom skolår och uppväxt i korta scenbilder. Lågstadiets vänskapsband med andra barn i den integrerade skolan bryts när klasskamraterna springer ifrån rullstolar eller utveckling. Det är en befriande föreställning, känslostark bortom förklaringar, operationer och falskt överslätande välvilja. Frågor ställs, viktigare än att alla svar faller på plats.

– Tänk om hela familjelivet bara är en stor gigantisk lögn, utropar Linas mamma som efter att förgäves ha bett om hjälp och utredning i flera år ser sitt barn stjälpas ut ur skolan.

Pjäsen slutar lyckligt. Autistiska Lina börjar på träningsskola, cp-geniet Svante blir mohikan och Emma hittar en gnutta kärlek.

Av Ann-Charlotte Sandelin