Artiklar och recensioner av Autist javisst!
[Länstidningen Norr/Vimmerby Tidning, 14/3 2014]
[Play.upplandsvasby.se 2012] [Tidningen Rörelse 2:2011]
   

Länstidningen Norr/Vimmerby Tidning, 14/3 2014.

”I kamp mot normaliteten”.

”Igenkännandet i pjäsen lockade till både skratt och tårar”.

Klicka på bilden för att läsa artikeln.

[Play.upplandsvasby.se 2012] [Tidningen Rörelse 2:2011]
   

Play.upplandsvasby.se 2014.

”Autist javisst för ökad förståelse”.

Se video på play.upplandsvasby.se »

Autist Javisst!

Svenska Dagbladet, 9/5 2011

Prestationssnobben fick nog av det normala
 
Dramatikern Gunilla Boëthius är arg på normaliteten, den självgoda som alltid är så bra och alltid har så rätt. Att hon själv var en prestationssnobb insåg hon när sonen fick diagnos och hon ramlade ner från ”den normala familjens” piedestal.

 
I sin pjäs ”Autist javisst!” låter Gunilla Boëthius Maja och Jonas visa hur omvärlden kan te sig för människor med autism. Maja klagar över att jobbet på äldreboendet blivit så stressigt att hon inte längre klarar av det.

”Maja: Arbetslivet snurrar fortare och fortare, människor slits ut, men de normala bråkar inte. Att vara normal är att finna sig i allt. Det är bara vi som sticker ut. Visar att något är fel. Vi är samhällets nödsignaler.”
 
– Vi ”normala” protesterar inte. I det normala ingår att man finner sig, men det gör inte en autist, säger Gunilla Boëthius.
 
Hennes numera vuxne son fick diagnosen damp i början av 90-talet, en diagnos som senare reviderades till autismliknande tillstånd. Gunilla och hennes man våndades över att de inte längre kunde klamra sig fast vid normaliteten.
 
– Det var som om man stod på en trampolin och knuffades ner i det svarta vattnet. Man lämnade normaliteten. Men där nere fanns så många: invandrarna, flyktingarna, alkoholisterna, de funktionshindrade, de sjuka och de mentalsjuka – hela gänget som inte är normala. Man tillhörde de utsatta.
 
Sonen blev placerad i en liten klass och Gunilla började titta snett på barnen som gick kvar i den stora klassen, ”de förlästa små professorstyperna och deras självgoda föräldrar”. Hon minns ett tillfälle när hon mötte en familj och deras tre barn och tänkte ”Fy fan, där kommer de där”.
 
– Det var då jag insåg att jag höll på att bli en sådan bitter människa som jag själv avskyr. Jag tyckte ju egentligen om den där familjen. Precis när jag tänkte så började det vända.
 
När Gunilla tyckte att det var roligt att träffa sonens klasskamrater igen och stolt kunde berätta om sin sons framsteg för de andra föräldrarna slutade hon också att fråga sig ”varför?” .
 
– Jag tänkte varför inte? Jag ville ha det som det var.
 
2003 träffade Gunilla Boëthius en skådespelare som också hade ett barn med funktionshinder och som föreslog att hon skulle skriva en pjäs. Det blev ”När Lillan kom till jorden” som följts av ytterligare tre pjäser om människor med funktionsnedsättning och deras anhöriga. Östra Teatern turnerar med förställningarna som har setts av över 50 000 personer.
 
”Maja: Ni har redan mött oss. Vi finns i många hem, i de flesta familjer, det annorlunda barnet, den tystlåtna morbrodern, den konstiga kusinen...”
 
–  Autism uppmärksammades inte ordentligt förrän på 90-talet. Men de här personerna har alltid funnits, de har varit kufar som man inte har förstått sig på.
 
Autism är fortfarande ett oerhört missförstått funktionshinder där man bara tycker att människan är otrevlig, egoistisk och självupptagen. Det jag ville visa med pjäsen är hur autisten upplever omvärlden.
 
Trots att Gunilla Boëthius träffat många personer med autism under åren och läst allt som går att komma över så fördjupades hennes förståelse när hon gjorde intervjuer inför pjäsen. Speciellt en kvinna, Sofia, som fått diagnosen Asperger syndrom i vuxen ålder, gjorde intryck.
 
Sofia har härmat sig fram genom livet, som människor med autism ofta får göra för att bli accepterade. När man inte förstår det sociala spelet får man härma hur andra gör, till priset av att inte få vara sig själv. Sofia beskrev hur sårande det kan vara när föräldrar ser det som den stora lyckan att deras barn lär sig att bli så normala som möjligt. Genom henne förstod Gunilla hur förtryckande normaliteten är, ”ett majoritetsstyre som inte tolererar några avvikelser”.
 
”Jonas: Fast nu blir allt gult. Pissgult, misslyckandegult. Dom känner sig misslyckade för att de är mamma och pappa till mig. Jag är deras misslyckande. En som bara förstör.”
 
Sofia beskrev hur en person med autism kan gå in i sig själv och vila, hur det kan vara en njutning att med fingret följa mönstret på en list eller titta på tvättmaskinens snurrande trumma, varv efter varv efter varv. ”Det är ju det som ni försöker uppnå med yoga och mindfulness”, sade hon.
 
– ”Normala” personer gör vad som helst för att få vara med i sociala sammanhang, ljuger och gör sig till, konstaterar Gunilla Boëthius.
 
– Så skulle aldrig en person med Asperger göra.
 
Är det svårt att skriva pjäser om funktionshinder, kan det bli lyteskomik?
 
– Nej, jag tycker det är lätt eftersom jag känner mig hemma i den världen. Jag har intervjuat många med funktionsnedsättningar och jag tycker att de har så fantastiska berättelser. Det är som en undergroundkultur, en okänd skattkammare.
 
I ”Autist javisst!” spelas rollerna av skådespelare som inte själva har funktionsnedsättning.
 
– Hela skådespelarvärlden går ut på att man spelar något man inte är. Men jag är glad över att funktionshindrade spelar teater, som Moomsteatern och Glada Hudik, och jag skulle gärna jobba med sådant också. Det vi gör är en annan sak och det är också viktigt.
 
 Vad kan teater göra för ökad förståelse som inte faktaböcker och information kan ge?
 
– Teater kan vara oerhört effektiv. Pjäsen ”Boogie för benlösa”, som bland annat handlar om en kille med cp-skada som söker jobb, fick inleda en ganska stel konferens med olika myndigheter om funktionshindrade och arbetslivet. Jag tyckte att det var dumt att lägga pjäsen först på morgonen, men den byråkratiska stämningen försvann. Alla blev starkt berörda.
 
För några år sedan spelades ”När Lillan kom till jorden” i riksdagen och Gunilla Boëthius fick se både Ingela Thalén (S) och Gabriel Romanus (FP) gråta.
 
– Då kände jag – härligt. Jag ser det här som politisk teater. Vi lever i en så hård tid och jag vill komma igenom skalet.
 
– Människor får lägre status ju större funktionshinder de har. Allra lägst ner står utvecklingsstörning – där är vi stenhårda. Vi är ena förbannade intelligenssnobbar, säger Gunilla Boëthius.
 
De senaste åren har mammorna blivit allt äldre, men trots det ligger antalet barn som föds med Downs syndrom ungefär på samma nivå som förr. Allt fler väljer att göra abort i stället för att föda barnet. I Danmark halverades antalet barn som föds med Downs syndrom efter att alla blivande mammor börjat erbjudas screening.
 
– Man försöker utrota alla med funktionshinder genom fosterdiagnostik som blir allt mer avancerad. Jag är absolut för abort, men inte selektiv abort. Jag säger inte att man inte ska göra fostervattensprov, men det är en väldigt smärtsam och komplicerad fråga.
 
Gunilla Boëthius har sett ”Hur många lingon finns det i världen” och tyckte det var härligt att få se en subkultur utanför perfektionismen.
 
– Jag tror att människor längtar efter den värme och mänsklighet som finns där i så rika mått. Allt behöver inte vara så himla perfekt. Normaliteten är inte att alla ska vara perfekta utan att alla är olika. En del har ryggmärgsbråck, en del har utvecklingsstörning och en del är superintelligenta. Annars blir det omänskligt.
 
Anna Asker, Svenska Dagbladet 9/5 2011


Tidningen Rörelse 2:2011
 
Jonas är en pojke som undviker kamrater och helst vill vara ifred. Mamma och pappa lockar med att det blir bra för honom att börja skolan. Där får han "jättefina kompisar". Vänner är det bästa som finns, ja, själva meningen med livet, säger de.
 
- I så fall hatar jag livet, svarar Jonas.
 
Jonas är huvudpersonen i den nyskrivna pjäsen Autist javisst!. Den hade urpremiär i mars i Stockholm. Dramatikern Gunilla Boëthius har prickat in exakt rätt ton, när hon låter Jonas och hans föräldrar gestalta det ogripbara hos en individ som vänder sig bort från andra. Hon speglar Jonas inre värld. Åskådaren får följa honom från spädbarnsår till ung vuxen, i ständig kamp mot normaliteten. Samtidigt finns här mycket kärlek, längtan och insikt. Vi premiären sa en man i publiken:
 
- Jag är en sådan som Jonas och jag kände igen allt i pjäsen.
 
Gunilla Boëthius vassa penna blandar humor, bisarrerier och djupaste allvar. "Vi är samhällets nödsignaler" står det som underrubrik till Autist javisst!. Skådespelarna Petter Billengren, Maria Lindström och Joakim Sikberg växlar mellan olika roller och ger med stöd av regissören Leif Nilssons exakta handlag en upplevelse värd en omväg när nu pjäsen med Östra Teatern åker ut på turné.
 
Renée Höglin, Tidningen Rörelse